Kampen för mer tid utanför arbetet var ett av huvudkraven för den tidiga arbetsrörelsen. Nu är det över 50 år sen vi förkortade arbetstiden till 40 timmar per arbetsvecka 1973. Därefter var målet inställt på ytterligare förkortningar, men under 1990-talet kom frågan alltmer att ses som en omöjlighet i 90-talskrisens spår. Nu är det dags att fackföreningsrörelsen driver frågan igen.  

Det finns ingen naturlag som säger att en heltid måste vara just 40 timmar per vecka. Våra grannländer Norge och Danmark har till exempel haft normalarbetstider på 37,5 respektive 37 timmar sedan 1989 och 1990. Island visar med sin förkortning i offentlig sektor från 40 till 36 timmar med bibehållen lön att ett kortare heltidsmått inte är en reform vi bör förvisa till historieböckerna. På Island har reformen inneburit lägre sjukfrånvaro, bättre balans mellan arbete och fritid och fler heltidsanställda. När heltidsanställda i och med förkortningen gick ner i tid fick nämligen deltidsanställda som ville möjlighet att gå upp i tid.

Ett annat exempel är världens hittills största försök med fyra dagars arbetsvecka (32 timmar) och full lön som genomfördes på 61 företag i Storbritannien. 3000 anställda inom branscher som detaljhandel, vård, bygg, utbildning, bankverksamhet, och IT deltog. Efter försöket valde de flesta företagen att fortsätta med fyradagarsveckan på grund av dess positiva effekter. 

I detaljhandeln där majoriteten av de anställda är kvinnor arbetar många ofrivillig deltid och tvingas jaga extra timmar för att få ihop ekonomin. En stor del av fritiden går åt till att vara tillgänglig ifall en möjlighet att ta ett extra pass skulle dyka upp. Många har dessutom oregelbundna arbetstider och arbetsbelastningen är hög. För många anställda i detaljhandeln blir det därmed både svårt att få ihop ekonomin och vardagspusslet. Ökade psykiska och stressrelaterade sjukskrivningar i detaljhandeln talar sitt tydliga språk. Pressade arbetsorganisationer och osäker försörjning får konsekvenser för anställdas välmående och hälsa. 

En lösning på dessa problem är just ett kortare heltidsmått.

När frågan ställdes i en medlemsundersökning våren 2020 var 59 procent av Handels medlemmar i detaljhandeln positiva till en lagstadgad arbetstidsförkortning. De med hög sysselsättningsgrad är generellt mer positiva än de med låg. Bland de som arbetar mer än 30 timmar per vecka är 69 procent mycket eller ganska positiva till förslaget, jämfört med 48 procent bland de som arbetar mindre än 30 timmar per vecka. Det finns en rädsla bland de som är ofrivilligt deltidsanställda att en arbetstidsförkortning skulle innebära att samtliga anställdas arbetstimmar skulle skäras ned. En arbetstidsförkortning likställs i detta fall alltså med en hyvling av arbetstimmar.

Vad Handels vill se är dock ett kortare heltidsmått som innebär att heltidsanställda går ner i tid med bibehållen lön, utan att det totala antalet bemannade timmar minskar på arbetsplatserna. Det skulle nämligen möjliggöra att ofrivilligt deltidsanställda kan utöka sin arbetstid för att kompensera för bortfallet av timmar till följd av en minskning av heltidsmåttet. Island visar att detta är möjligt. 

Ett kortare arbetstidsmått skulle alltså kunna innebära att detaljhandeln blir en bransch med fler heltider samtidigt som anställda får mer tid annat. I medlemsundersökningen svarar många att de med ett kortare arbetstidsmått skulle ägna mer tid åt familj, vänner och fritidsintressen och mindre åt måsten och stress.

Så här uttrycker sig några av Handels många medlemmar som vill se en arbetstidsförkortning:

Det är hög tid för ett kortare heltidsmått och fler heltider, för ett mänskligare och jämställdare arbetsliv!