Trygga jobb - ja tack

Tänk dig att inte veta från den ena dagen till den andra om du har ett jobb eller inte, eller inte veta hur många timmar du får jobba nästa vecka. Att gå in till chefen på fredag för att höra om du har jobb på måndag. Att tvingas tacka ja till alla jobbpass du erbjuds för att du är rädd för att någon annan väljs? Du behöver ju pengarna.

I Handels kampanj för att ta bort anställningsformen allmän visstid strömmar exemplen in, bland annat från Borås. Tjejen som haft 18 anställningar på tio år, hos två olika arbetsgivare. Hon som låter sambon stå på hyresavtalet eftersom hennes anställning är för otrygg, killen som får bo kvar hos föräldrarna av samma anledning. Tjejen som stressar sönder sig i ovetskapen om hon ens har något jobb nästa vecka, fast hon vet att hon behövs. Det har hon ju gjort i fyra år.

Det är tärande, och det är inte värdigt svensk arbetsmarknad. Det är anställningsformen allmän visstid som möjliggör detta. Och den ska bort. Svensk arbetsmarknad ska vara trygg, det ska gå att leva på sin lön och det ska finnas maktbalans mellan arbetare och företag. Det garanteras av den svenska modellen.

I valrörelsen är konflikten om vilken arbetsmarknad vi vill ha väldigt tydlig. De borgerliga partierna med sällskap av SD vill inte ta bort allmän visstid, utan tvärtom ytterligare försvaga anställningsskyddet. Samtidigt öppnar de för politisk styrning av lönerna. Politikerna ska bestämma lönerna eller för att vara mer direkt, sänka dem. Ett populärt försvar av detta är att det gör att vissa personer får lättare att få att ta sig in på arbetsmarknaden och att deras låga löner inte heller påverkar andras löner. Att argumentera så tyder på en dålig förståelse av hur arbetsmarknaden fungerar.

För det första, det är i flera studier bevisat att låglönejobb inte är en hållbar modell för att minska arbetslösheten. Länder med låga lägstalöner har inte högre sysselsättning än länder med höga lägstalöner. Istället fastnar stora grupper i jobb med låga löner. Dessutom förhindras företagens utveckling, då ineffektiva jobb inte rationaliseras bort. Exempel på låglönejobb som finns i andra länder är varupackare, biltvättare och skoputsare. Denna typ av jobb är inte vägen framåt för svensk arbetsmarknad. Istället behövs ökad satsning på utbildning och kompetensutveckling och att de grupper som har svårt att få jobb får direkt stöd. Ett exempel är regeringens nya satsning på utveckling av gymnasiets ekonomiprogram med inriktning på handel.

För det andra. På en arbetsmarknad konkurrerar arbetare mot arbetare om att få jobb. Fackliga organisationer finns för att motverka att det leder till att arbetare konkurrerar med sina löner mot varandra. Istället ska man konkurrera med yrkesskicklighet och lämplighet. Om politiker då beslutar att en viss grupp kan anställas till en lägre lön än den fackligt överenskomna är det självklart att det påverkar fackens möjlighet att förhandla om löner och villkor för sina medlemmar. Arbetskraft är ingen vara som fungerar på annat sätt än exempelvis mjölk. Om politiker bestämmer att en liter mjölk av ett visst fabrikat ska kosta tre kronor mindre påverkar det givetvis också priset på all annan mjölk. Ingen vill väl köpa den dyrare mjölken? På samma sätt kommer priset på arbetskraft i stort att pressas ner, och lönerna sänkas. För alla.

Att politiskt beslutade lägstalöner har denna effekt visar forskning i andra länder tydligt. Så för att säga nej till otrygga jobb, sämre löner och för att hålla politikernas tassar borta från lönebildningen – rösta för en socialdemokratiskt ledd regering.

Susanna Gideonsson, ordförande Handelsanställdas förbund

Publicerad: 7 september 2018