Bli medlem
Handelsanställdas förbund > Press > Debattartiklar > Arbetarkvinnorna har fått ta coronasmällen

Arbetarkvinnorna har fått ta coronasmällen

Vi står nu i den tredje vågen av coronapandemin. Men våra förutsättningar för att skydda oss och känna trygghet skiljer sig beroende på både klass och kön. När många tjänstemän har kunnat arbeta hemifrån har nästan alla arbetare varit tvungna att arbeta på sina arbetsplatser. Och arbetarkvinnorna som i stor utsträckning arbetar i yrken där man kommer i kontakt med andra människor – patienter, brukare, kunder – har fått ta den stora smällen.

Det är också något som vi ser i statistiken över sjukfrånvaro på grund av covid-19. Kvinnor i arbetaryrken har högst sjukfrånvaro under pandemin, medan män i tjänstemannayrken har lägst sjukfrånvaro. Kvinnor som jobbar i exempelvis hemtjänsten eller matbutiken och inte kunde isolera och skydda sig från smitta på grund av sin arbetssituation har helt enkelt fått ta coronasmällen för att samhället ska fungera.

Men den klass- och könsmässiga orättvisan stannar inte där. Många arbetare har fått se sina inkomster minska under pandemin. Men medan män i arbetaryrken har fått se sina inkomster minska på grund av permitteringar har arbetarkvinnorna i stor utsträckning fått se sina inkomster minska på grund av färre arbetspass och färre arbetade timmar. På en arbetsmarknad där kvinnor oftare har otrygga anställningar verkar det som att modellen med permitteringar har missgynnat arbetarkvinnor. Istället har deras arbetstillfällen många gånger helt enkelt försvunnit under pandemin.
Vi lever i ett samhälle där medelklassen är norm. Det är dessa som syns i media. Det är dessa som politikerna daltar med i valrörelserna. I stort sett varje reform de senaste decennierna har varit riktad till och gynnat medelklassväljarna och tjänstemännen. Samtidigt som många av de försämringar vi sett under samma tid har slagit hårdast mot arbetarklassens kvinnor.

Men nu står vi här ett år in i pandemin och åtminstone en sak är klar. Det är arbetarklassens kvinnor har burit samhället på sina axlar. Det är arbetarklassens kvinnor som agerat krockkudde för att undvika samhällskollaps. Det är medlemmarna i Kommunal, Handels, Seko och HRF som har sett till att sett till att samhället har fortsatt att fungera när andra dragit sig tillbaka till hemmakontoret eller planerat sina skidsemestrar i Alperna och de svenska fjällen.
Det borde vara uppenbart för alla att det inte räcker med applåder och bortvända ansikten. Nu krävs det samhällsförändringar som faktiskt gynnar samhällsbärarna. Vi behöver trygga jobb, tillsvidareanställningar på heltid som man kan leva på. Det måste bli ett stopp på delade turer och hyvling av arbetstid. Vi behöver ett hållbart arbetsliv där vi utvecklas och kan känna glädje när vi går till jobbet. Ett yrkesliv där vi orkar arbeta tills vi blir pensionärer.
Vi behöver socialförsäkringar som finns där när de behövs. En arbetslöshetsförsäkring som inte kastar ut en i fattigdom om man blir av med jobbet. En sjukförsäkring som faktiskt är en trygghet och försörjning för den som är sjuk. Efter ett långt yrkesliv ska det inte vara så att vi riskerar att bli fattigpensionärer.
Så applådera gärna, men applåder gör inte våra jobb tryggare, det höjer inte vår lön och det förändrar inte den ojämlika arbetsmarknaden. Vi vill ha det vi förtjänar.

Publicerad i Arbetet 4 maj 2021

Uppdaterad: 6 maj 2021